Första gÄngen jag trÀffar Ninna Berger sitter hon uppflugen pÄ en byggstÀllning i det gamla stationshuset pÄ Lilla Bantorget i Stockholm. Hennes lÄnga mörka hÄr smÀlter ihop med de svarta tygstycken hon kÀmpar med att hÀnga frÄn taket. Det Àr dagen före vernissage för Fasionplay#6, en utstÀllning med unga experimentella konstnÀrer och designers som arbetar i grÀnslandet mellan konst och mode. Jag har hört talas om att Ninna har tillverkat metervara av gamla svarta polyesterbyxor och Àr nyfiken pÄ hennes sÀtt att jobba med det Ätervunna materialet. TvÄ och ett halvt Är senare sitter vi pÄ Kaffebar pÄ St Paulsgatan och pratar om de Ätervunna polyesterbyxorna och Ninnas förhÄllande till textil, mode och tiden.
Projektet med polyesterbyxorna som hon kallade för The archaeology of Restructional Clothing var en förlÀngning pÄ det arbete hon börjat med redan vid sin tid pÄ Konstfack. Genom att grÀva fram och ÄteranvÀnda sÄ mÄnga parametrar som möjligt pÄ ett avlagt plagg, bland annat mönsterkonstruktion och material, skapade hon en ny handarbetad restprodukt. I just det hÀr fallet blev det metervara. Hon kallar sin designmetodik för restruction. Begreppet innehÄller betydelser frÄn bland andra de engelska orden deconstruction, construction, reconstruction, recirculation och resurrection. Tillsammans bildar de bakgrund till den designmetodik som utgÄr frÄn andrahandsmaterial och som kommit att bli hennes. Hon uttrycker i ett manifest pÄ hemsidan för Restructional Clothing vilka tre parametrar som ingÄr i metodiken och som fÄr sÀtta ramarna för den del av hennes arbete som ibland resulterar i klÀder: Allt material Àr andrahandsmaterial, hon jobbar bara i svart och alla plagg Àr hantverksmÀssigt gjorda i Stockholm.
Varför hon valt att arbeta med andrahandsmaterial Àr uppenbart efter att ha pratat med Ninna en stund. Hon berÀttar att hon redan under sin utbildning pÄ Konstfack gick igenom en period av klimatÄngest och ifrÄgasÀttande över vÀrldens sociala orÀttvisor. Men med tiden har frÄgorna snarare blivit en drivkraft till att förÀndra de rÄdande normer och metoder som finns inom textil- och modefÀltet.
Det hÀr med att bara jobba i svart Àr delvis ett estetiskt val. Ninna har alltid varit mer intresserad av form Àn fÀrg men framförallt Àr anledningen att hon valt att jobba med svart att den svarta fÀrgen Àr befriad frÄn tid. Den bÀst-för-stÀmpel som kan finnas pÄ andra fÀrger eller mönster gÄr pÄ sÄ sÀtt att undvika.
Vi pratar en stund om tiden och Ninna sĂ€ger att hon alltid har vĂ€rderat tid över pengar. âVi lever i en ekonomi som genererar stress och som inte ger utrymme eller beröm för att testa, prova och tĂ€nka!â Ninna har genom sin arbetsmetodik skapat detta utrymme. Hon har aldrig jobbat efter sĂ€songer, beskriver sitt arbetssĂ€tt som lĂ„ngsam och förstĂ„r inte sjĂ€lv hur hon skulle hĂ€nga med i det uppskruvade tempo som kallas modebranschen. Inbyggt i tempot finns ett ifrĂ„gasĂ€ttande av systemet. Hon vill frikoppla klĂ€der frĂ„n sĂ€song och tid. Ninna gör plagg, inte mode. Trots det pĂ„pekar hon att vi lever i vĂ„r samtid och blir pĂ„verkade av allt runtomkring. Hon vill att man ska fĂ„ tillbaks den dĂ€r kĂ€nslan man hade nĂ€r man var liten, nĂ€r man lekte med klĂ€der. âDet Ă€r det som mode gĂ„r ut pĂ„. Om man har en relation till sina klĂ€der och leker fram sin stil, dĂ„ hĂ„ller de ocksĂ„ mycket lĂ€ngre.â
Jag frĂ„gar hur hennes klĂ€dskapande har pĂ„verkat hennes egen klĂ€dkonsumtion: âJĂ€ttemycket. Jag köper aldrig klĂ€der. Vid speciella tillfĂ€llen bĂ€r jag min egen design men mest blir det plagg som jag har fĂ„tt till mina projekt, sĂ„ min klĂ€dkonsumtion har löst sig ganska bra. Jag Ă€ger jĂ€ttemycket klĂ€der men inget Ă€r nyköpt. Eftersom allt Ă€r svart gĂ„r jag helt efter material nĂ€r jag vĂ€ljer plagg. Som en blind kĂ€nner jag mig fram i garderoben. Jag har klĂ€der som jag anvĂ€nder jĂ€ttemycket i en period. Sen Ă„ker de lĂ€ngst in i garderoben för att ett eller ett par Ă„r senare Ă„terupptĂ€ckas. Jag hittar nygamla favoriter och kombinerar dem annorlunda sĂ„ att de fĂ„r ett nytt och förlĂ€ngt liv.â
Hon sĂ€ger att hon Ă€lskar textil och att hon kan bli alldeles rusig av att arbeta med materialen. Till och med ett fulmaterial som polyester! Men mest av allt mjuknar hennes hjĂ€rta av den omsorg om kvalitet och sömnad som finns i Ă€ldre plagg. Kvaliteten pĂ„ dagens klĂ€der Ă€r inte som förr. Idag Ă€r vi inte skolade i kvalitet. Mycket av den kunskap som tidigare generationer besitter Ă€r idag bortglömd och vi Ă€r istĂ€llet skolade i trend. PĂ„ min frĂ„ga om hon tycker om att bli instoppad i facket âhĂ„llbar designerâ svara hon att det inte Ă€r nĂ„got hon tĂ€nker pĂ„. âJag förstĂ„r ju att jag hamnar i de hĂ€r sammanhangen pĂ„ grund av mitt arbetssĂ€tt men det Ă€r inget jag söker mig aktivt till. Jag försöker inte passa in. Alla tankar om hĂ„llbarhet Ă€r inbakade i min designmetodik och sĂ„ sjĂ€lvklara för mig att jag inte ens tĂ€nker pĂ„ det.â
Jag frĂ„gar henne om hon ser nĂ„gra risker med att nĂ€rma sig en modebranschen som hon för lĂ€nge sedan moraliskt dömt ut. âJag har ingen anledning att Ă€ndra pĂ„ det sĂ€tt jag jobbar. Att vara en del av det traditionella modesystemet har aldrig intresserat mig. Det handlar om att hela tiden försöka lĂ€ra sig sjĂ€lv nya saker och pĂ„ sĂ„ sĂ€tt fĂ„ nya infallsvinklar. Jag tror snarare att jag kan vara en ögonöppnare för att det finns andra sĂ€tt att se pĂ„ och anvĂ€nda sig av mode Ă€n det modepubliken Ă€r van vidâ.
I Ninnas senaste projekt Making Resurrection kan man ana plaggen som delarna Àr tagna ur. En arkeologisk fyndplats framtrÀder och ur dammet reser sig ett nytt plagg.
Foto: Ninna Berger
Den hÀr intervjun skrevs 2015 och Àr hÀmtad ur det första numret av TrÄd fanzine. TrÄd Àr ett fanzine om svenska makers och doers. Samtida modeskapare, konstnÀrer, branschfolk och entreprenörer intervjuas om sitt arbete, sina projekt eller tankar. TrÄd gör nedslag i de strömningar och rörelser som frÀmjar kreativitet, personlig stil och hÄllbarhet. TrÄd började som ett handgjort fanzine och Àr nu blogg som drivs av Jennie Dahlén. Roger Olsson fotograferar.